Kategoriarkiv: Recensioner

För många utropstecken!

Universum består till endast fem procent av känd materia: elektroner, protoner och andra gamla bekanta. Resterande nittiofem procent är något okänt. En knapp tredjedel av detta okända är materia som vi inte kan se eftersom den inte sänder ut ljus. Vi kallar den mörk materia och vi vet att den finns bland annat därför att den påverkar synlig materia med sin gravitation. Drygt två tredjedelar av det okända är en sorts repulsiv energi som får universum att expandera allt snabbare med tiden – man kan likna den vid antigravitation. Ett centralt forskningsområde inom kosmologi och partikelfysik är att förstå vad de nittiofem procenten egentligen är.

Katherine Freese, författaren till Kosmisk cocktail, är en ledande forskare inom kosmologi och astropartikelfysik med sökandet efter mörk materia som specialitet. Freese har verkat vid flera av de absolut bästa amerikanska universiteten och är idag professor vid Stockholms universitet och Nordita (Nordiska institutet för teoretisk fysik). När hon nu skriver om sitt eget specialområde, med betraktelser över arbetet och de personligheter hon mött, ser man fram mot en högtidsstund under läslampan.

Men det är inte alltid som framgångsrika och högt specialiserade forskare är bra på att popularisera ens sitt eget ämne. För detta krävs framför allt djup förståelse av ett fält som är brett nog att vara av allmänt intresse och ett minimum av litterär förmåga. Populärvetenskap är alltså en krävande genre i egen rätt.

Dessvärre motsvarar inte Kosmisk cocktail förväntningarna. Freese verkar fångad i sin egen disciplin; hon redogör utförligt och mångordigt för materialval och uppbyggnad av olika instrument för detektion av mörk materia medan ett kapitel med rubriken ”Universums framtid” bestås fyra sidor. Beskrivningen av tvillingparadoxen innehåller inte det som är paradoxalt och man måste nog vara kvantfysiker för att begripa vad hon vill beskriva under rubriken ”Roliga fakta om svarta hål”. Och ja, språket är ofta infantilt.

I förordet skriver Freese att ett syfte med boken är att visa hur spännande det är med forskning och att ”skingra myten om att forskare är nördar som jobbar med tråkiga saker”. Hon försäkrar att ”vetenskap är jättekul” och att hennes kollegor är karismatiska personligheter. Problemet är att detta aldrig gestaltas på ett trovärdigt sätt utan läsaren undfägnas plattheter som: ”Frank är en kul kille”

På några ställen verkar Freese ha glömt att hon skall övertyga oss om att ”vetenskap är jättekul” och det är då det bränner till; ämnet får plötsligt liv av egen kraft, utan superlativer och utropstecken. Ett exempel är när hon beskriver en av big bang-teorins triumfer, nämligen att korrekt förklara mängderna av de olika grundämnen som bildades vid den tidiga nukleosyntesen. Speciellt avsnittet om bildandet av tyngre partiklar i universums ungdom, där man efter några sidor inser att hon talar om den första tiotusendelen av en sekund efter big bang. En sådan behandling hade även resten av stoffet förtjänat.

Östgöta Correspondenten, Norrköpings Tidningar, Motala & Vadstena tidning och Västervikstidningen, 20/9 2016.

Vårt matematiska universum

Det finns något djupt egendomligt i att världen så väl tycks kunna beskrivas med matematik. Utgående från en begränsad uppsättning observationer gör vi en matematisk modell av världen, eller åtminstone någon aspekt av världen. Sedan får modellen eget liv! Den förutsäger saker om universum som vi inte i vår vildaste fantasi kunde föreställa oss, men som icke desto mindre visar sig vara sanna. Vår matematiska modell tycks veta mer om världen än vad vi gör. Vi, modellens skapare!

En som mer än de flesta förundrats av detta är svensken Max Tegmark, välrenommerad professor i fysik vid MIT med precisionskosmologi som specialitet. Tegmarks forskning handlar bland annat om att omsätta enorma datamängder från astronomiska observationer till intellektuella modeller av universum.

De första kapitlen i hans populärvetenskapliga bok ”Vårt matematiska universum. Mitt sökande efter den yttersta verkligheten” är en konventionell, men medryckande och mycket kompetent, beskrivning av modern kosmologi och kvantfysik. Den här historien har berättats förr, men hos Tegmark blir det dessutom en underhållande och engagerad berättelse om hans personliga väg till fysiken. Det står också alldeles klart att det som verkligen engagerar Tegmark är inte frågan om vårt universum är 13,7 eller 13,8 miljarder år gammalt. Sådant är visserligen intressant, men mest som ledtrådar till svaret på den riktigt stora frågan: Vad är den yttersta verkligheten.

Med utgångspunkt i några välkända och olösta problem i modern fysik samt världens matematiska beskrivbarhet, resonerar sig Tegmark fram till ett oväntat svar: Den yttersta verkligheten är matematik! Och inte nog med det – världen är dessutom organiserad i hierarkiska lager av parallella universum, så kallade multiversum, där den fjärde och högsta nivån är ett multiversum bestående av alla existerande matematiska strukturer. Utrymmet här medger inte någon närmare beskrivning av hans argumentation. Vare nog sagt att där återfinns en del halsbrytande tankesprång och en delvis vildsint användning av sannolikhetsresonemang. Några uppenbara logiska felslut finns däremot inte och att idéerna är djupt kontroversiella är Tegmark själv den förste att påpeka.

Tegmark kan alltså inte avfärdas som ytterligare en kosmologisk knäppgök. Men med dem delar han dessvärre en oklädsam fallenhet för jämförelser mellan sig själv och världshistoriens alla vetenskapsmartyrer: Giordano Bruno (bränd på bål), Galileo Galilei (satt på index och dömd till husarrest) och Hugh Everett (utebliven akademisk karriär). Tegmarks martyrskap består i att han av en del kollegor avråtts från att skriva om sina spekulativa idéer. Man kan inte undgå att känna en stilla fröjd över de civilisatoriska framsteg mänskligheten uppenbarligen gjort de senaste 500 åren.

Det engelska originalet har enligt The New York Times recensent ”ett vackert språk”. Skönheten har dessvärre gått förlorad i den svenska översättningen. Texten skäms av anglicismer, en okänslighet för stilnivåer och ett antal rena korrekturfel.

Östgöta Correspondenten 27/8 2014

Anden i flaskan

Det finns skribenter som med sin stil adlar vadhelst de skriver om. Numera består min fritidsläsning nästan enbart av sådan prosa; jag väljer alltså författare snarare än ämne eller genre. Den som yrkesmässigt huvudsakligen läser non-disclosure agreements, remisser och annat själsligt barkbröd mår bra av att rena sitt språkcentrum efter dagens id. Det kan man göra på många sätt: Hjalmar Söderbergs klara källvatten eller den nyligen bortgångne herr Gustafssons lärda poesi är två av dem. Av de stilister som fortfarande är vid liv är Carl-Johan Malmberg en av mina favoriter. Han är kritiker i Svenska Dagbladet och jag läser allt han skriver där. Även när han skriver om opera – en konstart som annars lämnar mig kall, särskilt i den frystorkade form som utgörs av anmälningar på kultursidor. Carl-Johan Malmberg är en av dessa odrägligt bildade humanister som verkar kunna skriva insiktsfullt om vilken konstart som helst. Litteraturens alla genrer, konst, fotografi, film, teater och musik – inget tycks honom främmande och hans lärdom svävar muntert över texterna. En lärdom som, om man får tro Carl-Johan Malmberg själv, ytterligare förhöjs av ett glas vin, särskilt om det rör sig om Bourgogne.

Anden i flaskan

I hans lilla bok om vin, Anden i flaskan, får man nämligen lära sig att ”Bourgogne skärper tanken och lyfter den drickande uppåt, vinerna är antigravitetiska och cerebrala. De befrämjar klarhet i sinnet.” Detta till skillnad från den andra fixstjärnan i den franska vinkulturen, Bordeaux, vars viner är tunga och kroppsliga oavsett hur komplexa de är.

Redan här torde det stå klart att Anden i flaskan inte är för kalenderbitaren, den gör inte anspråk på vetenskaplig akribi och mycket lite sägs om de rent tekniska aspekterna av vinkulturen. Sådant som den seriöse vinälskaren annars förväntas intressera sig för lämnas helt därhän: vinklassificeringens mysterier, de olika jäsningsteknikernas användning samt deras franska benämningar. För att inte tala om de sedvanliga och tröttsamma katalogariorna med druvor, deras odlingsgränser och varierande känslighet för vädrets nycker och allsköns ohyra. Ingenting av denna oenologins knappologi återfinns i Anden i flaskan.

Istället handlar boken om vinet som sinnlighet, kultur och mystik. Upplevelsen förstärks naturligtvis av någon liten kunskap om platsen och traditionen som vinet är ett uttryck för, men fakta och siffror är aldrig det primära. Också kännedom om vinets flyktighet och oförutsägbarhet bidrar till njutningen. Den som roar sig med att lagra viner någon längre tid upptäcker snart att olika flaskor av samma vin från samma år utvecklas lite olika; de har individualitet, varje flaska är unik och kan bara drickas en gång. Vinets förgänglighet skänker något sublimt åt den vardagligaste måltid – så olikt vår gängse konsumtion av standardiserade industriprodukter.

Anden i flaskan är alltså en djupt subjektiv liten bok om Carl-Johan Malmbergs livslånga kärlek till vinet, konsten och litteraturen. Carl-Johan Malmberg beskriver underhållande och med elegant självironi hur han vid inträdet i vinets värld vägleddes av en doft från den finare världen och en smula osund fascination för dess mer preciösa uttryck; på sin femtonårsdag önskar han sig, och får – fantastiskt nog – en flaska Château d’Yquem, ett av världens finaste vita viner. Inspirationen till den en smula brådmogna önskningen kom från Dorothy Sayers vars deckare han slukade i tidiga tonår, speciellt novellen The Biblious Buisiness of a Matter of Taste, där en blindprovning spelar en central roll: Ett antal bedragare utger sig samtliga för att vara Lord Peter Wimsey och provningen arrangeras för att avgöra vem som är den riktiga lorden, endast han, ”mannen med Englands, ja, kanske världens bästa smaknerver” har möjlighet att klara testet. Ynglingen drömmer sig bort till en värld ”av frihet och elegans, aristokratiskt och kulturellt överdåd”.

Men det är den mogne mannen med sitt djupare intresse för både vinet och den mänskliga kulturen i stort som för pennan, och det gör han utan spår av snobberi. Boken beskriver Carl-Johan Malmbergs kulturella kosmos där vinet och de sköna konsterna, inklusive umgängeskonsten, är oupplösligt förenade. Allt på den spirituelle konversatörens lediga prosa

Dekadenta aristokrater

Jag vet två män som ansetts så farliga att de transiterats genom Tyskland i plomberad järnvägsvagn. Den ene var Lenin, den andre farbror Carl.

Farbror Carl var inte alls min köttslige farbror, utan en mer avlägsen släkting på min mors sida. Tills för några år sedan kände jag inte ens till hans existens. Mormor, som annars gärna berättade om släktens ärorika förflutna, hade nämligen helt råkat glömma att nämna farbror Carl. Jag fick därför vetskap om denne ättemedlem först genom en notis i Svenska Dagbladet med rubriken ”Fängslande homoerotik”. Där kunde man läsa om en utställning på Polismuseet av de bilder som 1903 beslagtogs vid en husrannsakan hos friherre Carl von Platen. Bilderna föreställer unga män i, låt oss säga, ovanliga poser och klädedräkter.

Lite efterforskningar i släktens annaler visade snabbt att Carl var farbror till den legendariske tidningsmannen Buster von Platen och dennes synnerligen skrivkunniga bröder. Genom memoarer och brorsbarnbarn lever nu minnet av farbror Carls oblida öde vidare: En färgstark men tragisk historia om utlevd olaglig homosexualitet, omyndigförklarande och ständig flykt genom Europa undan lagen. Carl von Platen köpte sig ofta fri från anklagelser med hjälp av en enorm förmögenhet som han hade ärvt av sin morfar Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare. Farbror Carl var en elegant estet, blek och lungsiktig, som skrev exotiska reseskildringar och en dålig poesihistoria. Omkring farbror Carl stod en air av fin-de-siècle – han var en svensk Oscar Wilde, om än inte som författare.

Om ett liknande människoöde i samma samhällsklass och i samma tid, men i sin egen släkt, har nu Viveka Adelswärd skrivit en fascinerande berättelse. ”Alltför adlig, alltför rik, alltför lättjefull” beskriver hennes sökande efter den siste manlige medlemmen av Adelswärdarnas franska ättegren, den bildsköne Jacques d’Adelswärd Fersen. Redan det koketta tillägget ”Fersen” skvallrar om en man som levde för att se och synas; en dandy som iscensatte sitt liv med den dekadente estetens alla accessoarer, inklusive en diktsamling tillägnad Marquis de Sade.

Referensen till den likaledes vackre, och i Frankrike välkände, greve Axel von Fersen var naturligtvis avsedd att ytterligare öka strålglansen kring den unge baronen. Men i verkligheten kunde Jacques inte alls räkna von Fersen till sina anor; Marie Antoinettes älskare efterlämnade som bekant ingen äkta avkomma. Släktskapet var betydligt mer avlägset, men vem skulle ha den dåliga smaken att anmärka på det?

Högadlig, förmögen och ansedd som både vacker och begåvad, dessutom nyförlovad med den sköna Blanche de Maupeou – livsbanan låg, som Viveka Adelswärd skriver, ”utstakad – ljus och till synes lättgången”. Tills katastrofen inträffade.

Det var nämligen inte bara farbror Carl som fick besök av lagen – om än inte av rättvisan – året 1903.

Den 10 juli detta år, i samma nummer av Le Figaro där Jacques förlovning annonseras, finns också en notis med den olycksbådande rubriken ”Un scandal parisien” – en Parisskandal. Det efterföljande mediedrevet visste berätta om sodomitiska orgier, förförelse av minderåriga pojkar och så kallade svarta mässor med rituella barnamord som kvällens klo. För den radikala pressen var detta bara ytterligare ett bevis på den dekadenta elitens umbärlighet och nödvändigheten av sociala reformer.

Ett viktigt påpekande är att åtalspunkten gällde ”förförelse av minderårig”, inte homosexualitet. Den franska strafflagen, Code Penal, förbjöd nämligen inte homosexuella kontakter mellan samtyckande vuxna. I enlighet med arvet från upplysningen kriminaliserade man bara, som den lagstiftande församlingen stolt deklarerade 1793, ”verkliga brott, inte sådana utpekade av fördomen”.

Efter avtjänat straff, Jacques fick sex månader, tog han sin tillflykt till det vackra och toleranta Capri. Där byggde han sin spektakulära Villa Lysis, som fortfarande finns att beskåda, renoverad och sporadiskt öppen för besökare. Och där kunde han fortsätta att odla sin persona tillsammans med alla de andra i den tidens elit som av ett eller annat skäl vantrivdes i kulturen. Eller helt enkelt var på flykt undan rättvisan.

I slutkapitlet konstaterar Viveka Adelswärd att projektets syfte, att få svar på frågan om vem Jacques d’Adelswärd var, nog inte uppnåtts. I förbifarten har däremot hennes förståelse av den tid som kallas La Belle Èpoque fördjupats. Detsamma gäller oss läsare; Viveka Adelswärd ledsagar oss in i en värld, nej en halvvärld, av demimonder, sidenfrasande togor och exklusiva opiumpipor – bara seklet borta, men ändå så främmande.

Skildringen av Jacques livsbana, från aristokratisk lätthet fjärran från den ängsliga småborgerlighetens konventioner, till undergången i sjaskigt blandmissbruk, blir också en skildring av en värld och en social ordning dömd till undergång. En värld där kapitalkoncentrationen på ett fåtal händer snart skulle krossas av det stora kriget, tillsammans med legitimiteten för aristokrati och ärvda privilegier. Jacques d’Adelswärds värld är en förlorad värld.