Om min blogg

Vad är det för ek som åsyftas i titeln? Främst är det nog Frans G Bengtssons ek. Den tusenåriga som han låter binda samman den svindlande färd genom bygdens historia som är syftet med essän En gammal ek. Om nu Frans G Benggtssons essäer någonsin kan sägas ha ett syfte. Dom är ju mest för nöjes skull, precis som denna blogg. I andra hand kanske eken också är Ferdinands ek, den lata tjuren, ni vet. Och sist men inte minst är eken det träd som skymtar längst till höger på den fris som illustrerar bloggen. Frisen som hänger på hedersplatsen över pianot fick jag av min mor när jag disputerade en gång för länge sedan.

På den tiden ägnade jag mig lite grand åt långfärdscykling; den lagerkransade cyklisten på bilden är således jag själv. Den som kan något om långfärdscykling noterar naturligtvis att cykeln på bilden knappast är anpassad för långfärd. Strängt taget är varken cykel eller cyklist särskilt porträttlika – det som återges är konstnärens vision av en ung man efter beskrivning av hans mor.

Schackspelandet slutade jag med i tid och kom därför undan med endast en lätt släng av den latenta förrykthet som enligt Frans G Bengtsson förr eller senare drabbar utövaren. Schack är nämligen ett intresse som gärna tränger undan annat viktigt i livet. Ett berömt exempel är Marcel Duchamp som offrade både konsten och kärleken för det ädla spelet. hans första äktenskap varade sex månader varav, skriver Man Ray, han ägnade huvuddelen av den vecka paret faktiskt levde tillsammans åt att studera schack. Själv nöjer jag mig numera med lite caféschack och att lösa Svenska Dagbladets schackproblem. Ett liv som dilettant är mycket roligare. Och det gäller inte bara schack – det är ingen slump att ordet ”amatör” har samma bas som ”amore”.

IMG_0192

Min båt – en vacker OE 29:a

Seglingen har jag alltid utövat på samma låga och behagliga ambitionsnivå. Det skall vara vackert väder och blåsa lagom. Den enda tävling jag ställer upp i är den årliga och lokalt mycket prestigefyllda Flatvarpsregattan där sommargäster och bofasta går man ur huse för att göra upp om det oöverträffat fula vandringspriset i gjutjärn.

I cykelkorgen ser man den katt jag sammanlevde med vid frisens tillblivelse och bakom den, en flaska vin. EgoteckningMed stigande ålder och visdom har det goda vinet blivit alltmer betydelsefullt i livet och i anspråkslösa sammanhang håller jag då och då vinprovningar.

Framför cykeln antyds en del av frisens raison d’être: en snutt matematik ur min avhandling i teoretisk fysik. Sannolikt blir detta den enda matematiken i denna blogg.

Frisen är gjord av keramikern Amie Stålkrantz i Linköping och återges här med hennes tillstånd.